Det börjar kännas som om det är dags att summera en del (tanke)arbete som doktorand. Inte utan viss vånda. Vad är det egentligen som händer när jag nu har klarat av drygt en femtedel av mina doktorandstudier? Har min syn på verkligheten och det jag tänker mig att studera förändrats? Nja, snarare är det väl så att mina tankar har fördjupats. Med stöd av litteratur, det jag skrivit och samtalat kring.
Men det är inte bara vad jag tänker mig att studera som kräver tankearbete. Hur-frågan är i allra högsta grad viktig. Det är kanske till och med så att det är den i första hand som avgör om det är forskning man bedriver eller inte?
Detta får mig att tänka på en intressant artikel av Gary Anderson & Kathryn Herr (1999). Artikelns titel är det något kryptiska: The New Paradigm Wars: Is There Room for Rigorous Practitioner Knowledge in Schools and Universities? Fritt översatt till svenska blir ordalydelsen ungefär så här: Det nya paradigmkriget: Finns det plats för lärares systematiska och skolnära kunskap i skolan och inom universiteten?
Artikeln handlar om skolnäraforskning och hur denna ”nya” idé och dess yttringar utmanar etablerade institutioner och vetenskapliga paradigm. I texten använder sig författarna, Gary Anderson och Kathryn Herr av både praxisforskning och aktionsforskning för att benämna olika förekommande former av praktiknäraforskning. Med bägge begreppen avses antingen lärares deltagande i aktiviteter som ger dem möjlighet att reflektera systematiskt över den egna praktiken eller forskningscirklar och aktions- och narrativ (lifestory) forskning.
Författarna menar att olika centrala aspekter inom praktiknäraforskning går stick i stäv med rådande vetenskapliga paradigm. Ett paradigm är enligt den amerikanske vetenskapshistorikern Thomas Kuhn ett system av antaganden och metoder som är allmänt erkända inom en vetenskap och enligt vilken forskningen bedrivs tills man upptäcker nya sätt och ett paradigmskifte uppstår. I detta fall består utmaningen av den praktiknära forskarens inifrån-kunskap, aktionsforskningens handlingsfokus (utveckling av praktiken), lärares och rektorers behov av koppla reflektionen kring det som sker tidigare paradigm där forskning och praktik är varandras motsatser. Andersson och Herr sätter fokus på det som händer i brytpunkten mellan två paradigmatiska idéer. Händelser som liknas vid ett ”krig” som handlar om vad vetenskap kan och får vara. Det slag som utkämpas handlar om lärares forskning i den egna praktiken är att betrakta som vetenskap. Detta ”nya paradigmskifte” jämförs den tidigare inomvetenskapliga striden mellan kvantitativ (forsknings som bygger på att resultaten och slutsatser dras från mätning av fenomen) och kvalitativ (som innebär att man undersöker hur olik typer av företeelser och händelser är beskaffade och hur man ska förstå skillnader, hur de inverkar på varnandra) forskning.
För att förstå detta vetenskapliga vapenskramlande (som kan tyckas vara en storm i vattenglas) menar bland annat Donald Schon (1995) att kunskapsteoretiska ”slag” är naturliga när ny vetenskap introduceras i det högre utbildningsväsendet. Det faller sig därför naturligt, att aktionsforskningens intåg på den akademiska arenan utmanar den synsätt som dominerar i vetenskapssamhället. Krigsmetaforerna ser författarna som ett uttryck för att beskriva hur väl inbäddade olika kunskapstraditioner är inom olika universitetsinstitutioner. När förgivettagna strukturer hotas uppstår en form av institutionellt våld för att försvara den kunskapsteoretisk bas som finns inom institutionen. Motståndet mot aktionsforskning finns således även inom lärarutbildningen:
According to Schon (1995), the price of admission for professional schools like colleges of education into the research university was the adoption of technical rationality. (Andersson & Herr, 1999, s. 13)
”Det nya paradigmskiftet” innebär att idén om praktiknäraforskningen utmanar även lärarutbildningarna och deras kamp för att legitimera sig på det vetenskapliga fältet. Denna process ägde som ägde rum inom det ”tidigare paradigmskiftet” och resulterade i ett erkännande av kvalitativ kunskapsteori och nya teoretiska perspektiv inom pedagogisk forskning med egna kriterier för validering och examinering, vilket uttrycks på följande vis i artikeln:
The coattails of legitimacy of qualititative research in the acedemy do not appear to be long enough to carry along action research done by school practitioners. (Andersson & Herr, 1999, s. 13)
Tyvärr, menade författarna, hamnade frågan om den praxisnära forskningens vetenskapliga status i skymundan i processen kring lärarutbildningarnas anpassning till vetenskapssamhället. Därför är det viktigt att aktionsforskning betraktas som en helt ny kunskapsform med andra sätt att bedriva forskning (Zeichner och Noffke, 1998) som tar sin utgångspunkt i både teori och praktik. Detta innebär dock att både praktiker och akademiker måste hantera en dubbel motståndsproblematik. Motståndet mot aktionsforskning förekommer även bland yrkesverksamma i den pedagogiska praktiken. I skolans vardagsarbete är steget mellan att vara lärare och att bli forskare stort liksom förståelsen för varför och hur forskning kan vara integrerad del av skolvardagen och lärarens arbetsuppgifter. Till följd av detta dubbla motstånd menar författarna att fortsatt utveckling av parktiknäraforskning måste ske genom att skapa ett kreativt mellanled för praktiker och forskare som kan föra teori och praktik närmare varandra:
This new scholarship involves halting but rigorous efforts at collaboration between academics and school professionals around practitioner research (Cochran-Smith & Lytle, 1993) … )
Artikelns budskap
I artikeln vill författarna väcka frågan om hur parktiknäraforskning kan utvecklas till en egen kunskapsform genom en seriös framåtsyftande diskussion. Den fråga som då ska upp på agendan är inte om denna typ av forskning verkligen är forskning utan hur man kan säkra validiteten och problematisera de specifika etiska dilemman som en forskande lärare ställs inför i mötet med den egna praktiken. Därför undviker också författarna att ta i frågan om aktionsforskning förtjänar ett eget paradigmstatus. Den frågan är här redan besvarad och budkapet koncentreras på nödvändigheten att ta tag i de vetenskapliga legitimeringsprocesserna. Författarna är kritiska till att dessa frågor inte har tagits på allvar och pekar på hur påbörjade diskussioner har avbrutits och resulterat i att aktionsforskningen växlats om i andra paradigm. Författarna föreslår ett vägval bort från denna form av ”academic imperialism” (s. 14) med medföljande dualistiska syn på praktik å ena sidan och teori å andra sidan. Detta bör ersättas av former för samverkan mellan akademi och praktik för att utveckla kriterier för att bedöma den praxisnäraforskningens kvalitet. I artikeln presenteras tänkbara kriterier som utgångspunkt för sådana diskussioner. Dessa lägger fokus på att forskningsresultaten ska bidra till förbättring av praktiken (outcome validity), hur processen genomförts (process valitity), deltagarnas delaktighet (democratic validity), om ny kunskap som leder till förändring i praktiken (catalytic validity) och granskning av forskningsresultaten (dialogic validity). Författarna argumenterar för att både akademikar och praktiker måste fortsätta att samarbete och betrakta sina kritiska reflektioner kring praktiknära forskning som vetenskap. Ytterst är detta att ta ansvar för det mål som förenar bägge verksamheterna nämligen att hitta effektivare och jämlika sätt att utbilda barn.
Finns det någon plats för aktionsforskning i skolan och universitetet?
Något direkt svar på frågan tycker jag inte att författarna ger. Detta vore kanske också alltför mycket begärt. Däremot är artikeln ett försök att föra frågan om praxisnäraforskning framåt. Bort från krigskaos, oklarheter och misslyckanden till de möjligheter som paradigmskiftet kan bana väg för genom att skapa nya strategier inom såväl skolpraktik som akademi. För att detta ska vara möjligt, menar Anderson och Herr, krävs att aktionsforskning diskuteras, ventileras och praktiseras inom ”produktiva allianser” där både praktikers och akademikers kunskaper tas till vara på bästa sätt. Den dubbla motståndsproblematiken kan inte lösas på var sitt håll och inte genom antingen teori eller praktik utan i en kombination. Genom att betrakta forskning som en dialog som sker i ett mellanled mellan teori och praktik kan bägge kulturerna bidra till dess utveckling. Gemensam problemlösning kan visa vägen framåt i arbetet med epistemologiska, politiska och materiella olikheter, och utveckla nya former av systematik. En sådan formuleringsprocess innebär dock att skolans och universitetens ”dynamiska konservatism” utmanas. Vilket med säkerhet startar motkrafter för att försvara den institutionella ordningens normer och regler som styr individen mot upprätthållande av status quo. Det viktiga är då hitta vägar som kan dra nytta av krockarna mellan det nya och det gamla.
Reflektioner
Både den problematik som artikeln berör och de lösningar som föreslås känner jag igen. Främst har jag kommit i kontakt med dem i rollen som utvecklingsledare där jag samverkat i olika aktionsforskningsprojekt kopplade till pågående utvecklingssträvanden inom den egna kommunen. Som utvecklingsledare har jag fört fram idén om aktionsforskning som ett sätt att stärka de professionella i skolans praktik. Som kommundoktorand med ena foten i praktiken och den andra inom akademin växer avståndet till den pedagogiska praktiken i takt med mina strävanden att förstå och anpassa mig till akademins praktik. Mina vedertagna sanningar förvandlas till frågeställningar kopplade till avhandlingsprojektet. Doktoranden ställs inför en rad val som ska avgöras inte bara utifrån den pedagogiska praktiken utan anpassas till den miljö och vetenskapssyn som den egna institutionen försvarar. I rollen som kommundoktorand är mellanledet personifierat och den dubbla motståndsproblematiken vardag som väcker frågor om vem man är och vad man vill vara och vem man ska tillhöra. Den professionella vägen är inte enkel varken för forskaren eller för läraren. I olika aktionsforskningsprojekt har olika lärare beskrivit sina känslor och upplevelser av kompetensförlust eller ökad professionalism när de utmanats att skapa kunskap kring den egna praktiken. Artikeln påminner om egna erfarenheter och utmanar mig i rollen som doktorand och blivande forskare att förhålla mig till aktionsforsningens janusansikte. På vilket sätt kan eller vill jag bidra med kunskaper som kan utveckla den praxisnära forskningen?
Men trots artikelns goda ambitioner anser jag att den med sin tydliga inomvetenskapliga adressering kring validering skjuter bredvid målet. Hur viktig denna diskussion än är, anser jag att den förmodligen inte ger så höga poäng i mötet med skolans praktik. Är det en form av akademiska imperialism när den akademiska världen ”pådyvlar” pedagoger och skolledare sina arbetsverktyg eller är det vad som är nödvändigt för att stärka professionaliteten? Det skulle kunna vara kontraproduktivt i den meningen att rapportskrivandet som bas för kunskapsspridning tas för given vilket tillsammans med den rigorösa valideringen i sig skapar avsmak och placerar lärare i ett underläge. Det talas om att vi ska stärka lärarforskningen i skolan, men om vi inte tänker oss noga för kan detta innebära att duktiga lärare försvinner ur skolan och väljer att forska på skolan istället för i skolan. I stället för att stärka skolan skulle en satsning på fler disputerade lärare kunna bidra till att försvaga skolan. I nya paradigm lånas ofta begrepp från de tidigare. Det innebär också att begreppen är meningsbelastade. John Elliot (1991) pekar på att begreppet aktionsforskning är problematiskt och kan förskjuta fokus från praxis och bidra till att underminera praxis genom att ordet ligger närmare forskarens vardag än skolutvecklingsuppdraget. Även ett begrepp som praktiker kan leda tankarna i fel riktning där läraren betraktas som enbart utförare. Läraryrket och skoledarens är också intellektuella yrken och denna yrkeskompetens behöver för att utvecklas tillgång till utvecklande och stimulerande och reflekterande miljöer.
Tom Tiller (2002) menar att den skolnäraforskningen kommer att formas genom det praktiska exemplets makt där aktionsforskning och lärares aktionslärande utgår från kraften att lära i den vardag man är involverad i:
Aktionsforskning och aktionslärande är två förhållandevis nya begrepp i skol- och utbildningssammanhang. Det finns tecken som tyder på att dessa båda uttryck kommer att bli nyckelbegrepp under det nya århundradet och att det kommer att innefatta ord som pedagogiskt utvecklingsarbete, skolbaserad utvärdering, utvärdering, självutvärdering och internutvärdering. Det är därför motiverat att ställa sig frågan vad begreppen står för och vad de inre sambanden mellan orden är? (s. 50)
Skolans förmåga att skapa en god lärandemiljö har utarmats bland annat genom lärares möjlighet till kompetensutveckling avsedd att stärka lärarens förmåga att utveckla undervisningen (Tiller, 2002). Rektorer, lärare och forskare kan genom forskande partnerskap arbeta tillsammans med forskare för att skapa underlag för att utveckla denna lärmiljö. Ett forskande partnerskap är som namnet visar en allians där bägge parter är likvärdiga och nödvändiga förutsättningar för det arbete som ska utföras. Partnerskapet består av forskande praktiker och forskare som tillsammans forskar i skolan. Grunden är enligt Tiller att bägge parter har något att lära av varandra. Tiller menar att det forskande partnerskapet utgör den pedagogiska forskningens tredje paradigm:
Det tredje paradigmet förutsätter att man erkänner att det är möjligt att bedriva god forskning genom att ingripa, genom att forska tillsammans med andra. Centrala ord i detta paradigm är aktionsforskning och aktionslärande. På denna tredje väg är det legitimt att ”få skit under sina forskarnaglar”. Det är också legitimt för lärare och skolledare att i sin vardag diskutera händelser i ljuset av teori och metoder. (Tiller, 2002,. s. 12.)
Bägge tidigare paradigm utgår från det som skiljer praktiker och forskare åt, medan det tredje betonar de möjligheter som ligger i samspel och samverkan mellan forskare och praktiker. Detta utmanar också förgivettagna roller och där forskaren förmodas stå för det intellektuella och praktikern för det praktiska jordnära.
Till listan med kriterier för validering som Anderson och Herr bidrar med i artikeln skulle jag vilja ytterligare betona forskarens kontextuella medvetenhet och etiska hållning i mötet med praxis. I det utbildningsklimat som råder ser jag som en viktig roll för aktionsforskaren att vara med och stärka lärarens professionalitet och bidra till att de får bättre förutsättningar att ifrågasätta enkla lösningar på komplexa problem kopplade till den egna undervisningen.
Drygt ett års studier har satt igång en rad tankar. Det här kan nog bli en riktigt spännade tankeresa som jag inte kunnat göra utan de redskap och tillgångar som forskarutbildningen ger mig. Jag känner mig beredd att anta utmaningen om mellanledets funktion för att föra frågan vidare.
Kristina i "tankemössan"
